21;52 Förlorar sig själv i natt
Nu ligger jag här och är livrädd. Hur verkligheten kommer i kapp en. Hur minnena kommer i kapp en. Hur mycket jag har att bearbeta. Fortfarande. Lägenheten är tom, det är jag och katterna. Utanför är massor med ljus. Fotsteg i trappen. Slammer i lägenheten bredvid. Bankande utanför. Dörrar slås igen. Ännu mer fotsteg.
Jag är livrädd. Måste höja musiken för att inte tappa fattningen. Hur jag hatar detta ljud. Hur de driver mig till vansinne om och om igen. Hur mycket rädlsa och otrygghet jag förknippar dessa ljud med. För länge sen, men ändå känns som inte allt för länge sen, låg jag där tyst och väntade. Räknande fotstegen. En dörr öppnas och jag försöker somna. Antingen blev det odljud och bråk utanför min stängda dörr. Eller så var det tunga, trötta steg, steg utan hopp. Förlorade steg.
Fortfarande är jag livrädd för fotsteg ljud. Även om ingen ska in. Men varje gång förlorar jag mig själv.