14;50 Ett kärt minne av tiden på Ersta

Jag och syster var ute och promenerade igår. Möttes upp i Skanstull för att se vart våra fötter skulle leda oss. Jag bestämde vägen och den ledde oss till Ersta. Bland alla gamla hus och den vackra utsikten vid vattnet där ens blick mötts av djurgården, av gröna lund som stod stilla och väntar på att säsongen ska börja igen. Det fanns ett fler tal isblock kvar på vattnet. Men till största del såg jag hur vattnet kluckade fritt bland vågorna och de stilla båtarna.

Det var snart två år sen jag var i närheten av Ersta. Jag började gå där den 1 April för två år sen. Jag minns de så väl. En intensiv dag. En ny grupp att lära känna. En stor grupp med människor som hade öppna sår som behövdes läkas. En fin blandning var vi. Olika människor och olika personligheter. Åtta timmar var jag där första dagen. Sen var det tre timmar varje onsdag ute på Ersta. Onsdagar som räddade mitt liv, att hitta tillbaka till de jag en gång förlorade.

Jag saknar dom tiderna rätt ofta. Att få komma in till ett rum som var fylld med värme. Där allt var öppet och inget var skamligt. Hur utmattat jag var de första gångerna då jag åkte hem. Hur jag knappt orkade ta mig ur sängen dagen efter. Men efter varje vecka blev jag starkare. Det tog inte lika mycket på krafterna längre utan jag fick styrka ifrån mina onsdagas timmar i lokalerna på Ersta. Det var skönt att få gå i samma trakter igår. För det är tack vare de där trakterna jag vet att livet kan vända.